Min kamp
Allt börjar på dagis. Blir slagen och retad av en pojke ute på gården. Han tar min mössa, jag försöker ta tillbaka den men jag når inte då han sträcker upp den i luften. Jag ger upp och går in och säger till en pedagog, hon borde väl hjälpa mig? "Nämen, killar gör ju så när dom tycker att tjejer är söta. Han kanske är kär i dig!" är svaret jag får. Jag är liten och dagispersonalen har väldigt stort inflytande på mig. Jag lär mig då, kanske 4-5 år gammal, att det är helt okej att killar tar sig rätten till min kropp. Det är normalt. Det är ju så de gör när dom tycker tjejer är söta!
Börjar i skolan, allt är nytt och stort och spännande. Jag har längtat efter skolan nästan hela dagistiden och jag är riktigt förväntansfull. Men det blir inte så som jag tänkt mig. Sexårs är bra då min klass har en underbar lärare. Men ettan, tvåan och trean är tvärtom. Jag får inte samma uppmärksamhet som killarna i klassen får, inte den hjälpen jag faktiskt behöver. Lärarna fokuserar mest på att killarna i klassen ska fungera bra i gruppen och inte störa så mycket. Men jag då? Varför får inte jag störa så att de lägger märke till mig, och varför stör inte någon annan av tjejerna heller? Jag lär mig snart varför. Vi tjejer, vi ska sitta lugna och fina vid våra bord och koncentrera oss på skolarbetet. Var duktig men stick inte ut. Om lärarna faktiskt lägger energi på tjejerna är det för att det är "tjejproblem" mellan oss som måste redas ut med hjälp av dem, som tror sig känna oss så bra och veta exakt var felen sitter. Det vet de inte för de gör våra "problem" värre och bidrar till att det alltid är något drama mellan tjejerna i fortsättningen. I freaking lågstadiet. Vi börjar lära oss redan då att systerskap inte är något att ha, alla tjejer är ju ändå bitchiga och dramatiska.
Mellanstadiet. Tiden då jag och många andra tjejer i min ålder mer och mer övertalas av patriarkatet att vi finns för att behaga killarna. Vi börjar bry oss om våra kläder och hur vi ser ut, vi slutar leka på rasterna, många börjar sminka sig och använda bh. Det är en tid då jag är väldigt väldigt osäker på mig själv, och att jag börjar kolla på andra kanaler än barnkanalen spelar stor roll i detta. Jag börjar kolla på MTV flera timmar i sträck, jag börjar läsa "tjejtidningen" Frida, jag är övertygad om att jag inte är söt eller bra nog.
Högstadiet. Kommentarer och obehagliga blickar är inte ovanliga i korridorerna. Jag känner mig obekväm och hatar skolan. Jag förstår att jag faktiskt måste börja anstränga mig för att lyckas i livet. Jag måste ha bra betyg för att komma in på en bra skola, jag känner ett behov av att folk ska gilla mig, jag känner mig dum och ful och fel. MEN. Äntligen träder den vackra och underbara feminismen fram i mitt trånga kalla liv. Jag har varit feminist ändå sen jag föddes men det var i sjuan på högstadiet jag faktiskt förstod på riktigt.
Jag behövde feminismen för att orka ta mig igenom livet och det gör jag nu också. Det är som att jag dras upp av det, jag får hopp inför framtiden. Såklart känns livet hopplöst ofta men hallå, jag är tonåring.
Men att gå ut med att en är feminist, det är fan jobbigt asså. Det är värt det alla gånger men det är svårt. En ser saker andra inte lägger märke till och det gör en olycklig. Att dessutom ofta behöva lyssna på personer som på riktigt hatar feminister gör det tusen gånger värre. Det är väldigt väldigt sällan jag faktiskt vill ta disskusioner om det med såna personer för det gör mig bara trött och ledsen och uppgiven. Feminismen är en del av mig som både drar ner mig och drar upp mig. Men jag är stolt över mig själv, för att jag vågar vara den jag är och säga vad jag tycker. Och framför allt - att jag står upp för mina medsystrar. För om kvinnor inte stöttar varandra, vem stöttar då kvinnor? Ingen.
Att vara feminist är att älska sig själv, att inse att jag faktiskt borde ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som en person av ett annat kön. Vi är alla människor och människor är lika mycket värda.
#minkamp Unga Feministers motrörelse till Belinda Olssons "Fittstim - Min Kamp".
