17 september
Tre dagar efter valet. Jag har fortfarande inte riktigt fattat hur det kunde bli så här.
Jag har länge trott att Sverige var ett land där alla fick vara, där alla var lika mycket värda och där alla blev accepterade. Men de senaste åren har jag insett att det inte är så.
Söndagsnatten blev en natt fylld av tårar. Tårar av förlust, rädsla och uppgivenhet.
Allt jag och flera tusen andra hade kämpat för blev inte verklighet.
Och jag kände att i den stunden, när jag såg valresultaten, hade jag ingenting längre. Den där elden inom mig som får mig att orka, att vilja, den slocknade. Allt var förgäves och jag hade ingenting att kämpa för längre.
Jag kände att det inte var värt att stå ut med dagliga trakasserier från anti-feminister, för det fanns ändå ingen chans att världen som vi lever i någonsin skulle bli bättre. Den skulle alltid vara såhär. Full med rasism, nazism, kvinnohat, sexism, homo/trans-fobi och funkofobi.
Hela måndagsdagen var jag ledsen och trött och hade nära till tårar när jag satt på bussen och lyssnade på Emil Jensens låt "Till och med dom".
Jag har nog aldrig känt en sån uppgivenhet som jag kände den dagen.
Men sen efter skolan åkte jag in och träffade min fina vän Ragna och mamma.
Vi demonstrerade mot rasism och nazism. Vi gick till riksdagen och skrek "inga rasister i våran riksdag".
Elden började brinna igen och jag insåg att det är allvar nu. Vi måste organisera oss och få ut rasisterna.
Nu kommer vi att få statligt stöd och få mer tid på oss. 2018, då kommer Feministiskt initiativ in i riksdagen.
Vi kommer komma in, och vi kommer ge patriarkatet en jävla smäll i ansiktet.
Vi ska färga Sverige rosa och det kommer inte finnas plats för något hat för vi kommer fylla upp all jävla plats med kärlek.
Jag kommer aldrig ge upp, kampen fortsätter.
